Vädret. Denna tidlösa och till synes outsinliga källa till småprat. Aldrig tidigare har vi svenskar haft större möjligheter till färska och uppdaterade väderprognoser på vårt eget språk. Under de senaste åren har antalet svenska vädersajter formligen exploderat. Vi har på relativt kort tid begåvats med bland andra foreca.se, klart.se, vaderkanalen.se och vackertvader.se. Det är intressant ur flera perspektiv.

Det första är att så många aktörer mer eller mindre samtidigt går in på en marknad som dominerats av en aktör (SMHI). Uppenbarligen var det flera som gjorde samma analys samtidigt; att intresset för ämnet är så stort att det finns utrymme för flera aktörer, att tjänsterna går att utveckla och att det går att utmana dominanten.

Det andra är att alla vädersajter i grund och botten erbjuder samma tjänst. Svaret på frågan i rubriken. Men med alla nya sajter har detta svar fått helt nya förpackningar. De stora skillnaderna sajterna emellan ligger inte i första hand i vilka tjänster som erbjuds utan i presentationen, dvs grafisk form och interaktionsdesign. Du behöver inte alltid komma på något nytt, du kan komma långt genom att förpacka en gammal idé på ett nytt sätt.

Det tredje är att prognoserna faktiskt skiljer sig åt. Kanske inte så konstigt med tanke på att datat hämtas från institut i Sverige, Norge, Finland och Spanien. Men hur ska man som väderbiten användare kunna veta vilken sajt som har mest rätt? Här finns det faktiskt plats på marknaden för ytterligare en sajt, ”bastavadret.se”. En aggregeringssajt som samlar prognoser från alla källor och ger dig en total bild just nu. Och dessutom följer upp och utvärderar tidigare prognoser. Vill du ha hjälp att bygga den?

Det passade i alla fall ett par av mina vänner på att göra när de åkte på semester. “Stängt för semester”-meddelandena har ju duggat tätt på twitter och facebook i sommar. Man tar en liten paus, men för säkerhets skull vill man meddela det till alla. Ifall de undrar. Om man inte tillhör den andra änden av skalan som läst om hur sociala medier är inbrottstjuvarnas bästa infokälla (bättre än en välfylld brevlåda antagligen, eftersom ingen får någon post längre) och därför inte vågar skriva något som antyder att man är bortrest utan får nöja sig med så allmänt hållna meddelanden att de blir helt menlösa. I båda fallen blir resultatet det samma, en märklig tomhet i början. Man går där och formulerar sina statusmeddelanden i huvudet. “Pata negra y jerez” om man råkar befinna sig i Spanien. “Inga extranummer från depeche, men det finns i alla fall langos” om man är på Arvikafestivalen. Men. Man har ingenstans att göra av dem. Det känns lite jobbigt. Om ingen vet om vad man gör, räknas det då? Men efter ett par dagar kanske det känns lite befriande på något sätt och man kan mer helhjärtat ägna sig åt vad man nu pysslar med, utan att parallellt beskriva det för sin (tänkta) facebook-publik. (Och i värsta fall har man ju ändå semesterbilderna som bevisar vad man har gjort. De kan man ju lägga upp när man kommer hem).

Själv hade jag givetvis också en facebookfri vecka. Delvis av tvång, det är ju inte överallt det finns 3G, eller ens 2G för den delen. (Fast jag glömde av att det var stopp för twitter och facebook en kort stund redan på måndagen när jag var in till Sundsvall en sväng).  Det gick förvånansvärt bra ändå tycker jag, även om jag med jämna mellanrum satt där i skogen och muttrade statusmeddelanden för mig själv. “Blåbär och fjällfil på altanen”. “Loppisfyndat på blå porten igen”. “Grillar nyfiskade abborrar”. (Se där, nu lyckades jag prångla ut den informationen i alla fall). Upplevde ändå en viss lättnad när mottagningen kickade igång igen i höjd med E4:an i Timråtrakten. Fast sen, när jag äntligen fick sätta mig vid en dator igen kändes det mest som en antiklimax. För vad ska man kolla på datorn när man redan har järnkoll på facebook och twitter från mobilen? Mailen kanske man tänker. Men när inboxen mest är fylld av mail som handlar om att det hänt nåt på facebook, twitter, linkedin, plaxo etc uppblandat med ett och annat nyhetsbrev ger det inte så mycket. Ska nog göra som en kollega, genomföra en inbox detox också.  Men nu, hem och lägga upp lite semesterbilder.

Don’t feed the troll. Sällan blir debatten hos oss så högljudd och lätt kolerisk som när vi pratar bannerns vara eller inte vara. Några i försvar, några arga emot.  Man ser den inte, den är korkad, den blockas. Men de finns ju fortfarande och de är många. Går det att hitta skäl att älska en banner?

Bannern gör sitt jobb
Nummer ett så klart. Bannern levererar ju ibland. Högt klickantal, många användare har velat veta mer, budskapet har gått fram. Alla blir glada, avsändare, användare och kreatörer.
Bannern är ärlig
 Överenskommelsen mellan avsändare och användare är glasklar: Det är en yta som berättar att en vara eller en tjänst finns att köpa, inga dolda budskap här inte.  Lätt att känna igen, svår att missförstå, omöjligt att bli lurad. Osmart, men ärlig.
Utmanar kreativiteten
Det sägs ju att kreativitet utmanas av begränsningar. Bannern erbjuder många begränsningar (yta, innehåll m m) och behandlas ofta styvmoderligt (bannern är s a s sällan juvelen i kronan). Att under sådana förutsättningar komma upp med riktigt bra idéer är stort. Användarna bör då i ren uppskattning till kreatörerna klicka på bannern.
Finansierar ditt användande
Bannern betalar när du slipper. Fortfarande är det affärsmodellen för mycket av innehållet på internet. Bannern finansierar mycket av innehållet på webben. Bara det borde leda till ett ”tack-för –att-du-betalar” – klick från användarna.
Finansierar hela internet
Ok, en repetition. Det är svårt att ta betalt för innehåll på internet (men det går, ok).  2009 lär i alla fall internet stanna utan bannern.

Sitter på tåget mellan Stockholm och Malmö, har köpt kod i bistron för att kunna koppla upp mig på tågresan. Som vanligt strular det, har ännu aldrig lyckats få det att funka helt friktionsfritt. Är det inte proxyn så är det krypteringen eller så har man råkat välja en fast ip-adress. Ofta är det ju trots allt inställningarna på den egna datorn som krånglar, inget som SJ kan göra så mycket åt och supportpersonalen är alltid mycket hjälpsamma och nästan överdrivet pedagogiska. Men varför varför varför anger man inte adressen till inloggningssidan på den där lilla lappen med koden man får, utan en annan adress? Obegripligt.

Jag gillar verkligen IKEA:s verktyg för att planera garderober. Walk-in-closet känns rätt gjort vid det här laget, men en garderobsvägg är ju både praktiskt och kul på en gång. Nånstans vill man ju gärna utnyttja utrymmet för den där garderobsväggen så effektivt som den bara går och täcka in för alla framtida eventualiteter också helst. Tur då att man kan laborera med olika lådor, korgar och andra fiffiga lösningar i det där verktyget. (Och få lite tips på vägen om man bara orka ta sig igenom lite långa flashintron och putslustiga kringhistorier). Men. Vad händer sen? När man äntligen är färdigplanerad och vill göra något mer konkret av det hela. Då kan man skriva ut sin inköpslista men där tar det stopp. Visst är det skönt att slippa skapa en användare och behöva logga in och hålla på, men samtidigt vore det ju skönt att kunna komma åt sina garderober från flera olika datorer. Och varför kan det inte vara lite mer som på google maps? Jag vill ju kunna maila både garderoben och inköpslistan, jag vill kunna dela den (med maken framför allt, tror inte att det är nån större vits med garderobscommunities direkt), och tänk om man kunde komma åt den på plats på varuhuset med eller utan någon i butikspersonalen. Eller om jag inte vill klämma på hyllorna först, göra ett köp direkt från inköpslistan. Och helst beställa hemkörning av det också. Eftersom jag inte har någon skrivare hemma fick jag lösa det genom att göra en skärmdump och maila mig själv så att jag kan skriva ut den på annat håll. Inte helt optimal avslutning, en del kvar att göra för IKEA där.

Bakom Marit Bergmans webbplats ligger Malmö-företaget Mubito som gör lösningar både för artister och skivbolag. Förutom Marit Bergman har även t ex Charlotte Perrelli, Amanda Jenssen och Bo Kaspers orkester m fl en Mubitolösning, men de flesta andra verkar använda en mer traditionell modell för försäljning/betalning där man kan ladda ner hela albumet eller delar av det och betala för nedladdningen.

Spotify ska däremot erbjuda strömmad musik helt gratis, för de användare som tycker det är ok att kolla på reklam. Förutsatt att de får till bra avtal med skivbolagen. Trots att tjänsten endast betatestas i mycket liten omfattning har man lyckats få mycket uppmärksamhet, på Facebook finns det t ex runt 460 Spotifyfans idag. Andra tjänster där man redan kan lyssna gratis på strömmad musik är t ex Jango. Men nöjer sig folk med att lyssna, eller vill man ändå äga låtarna? Nog handlar musikintresse till viss om att samla på sig saker?

Myspace har också slagit sig på försäljning av musik, i ett samarbete med Universal Music, Sony BMG och Warner Music Group. Tanken är att man både ska kunna lyssna på strömmad musik och betala för att ladda ner låtar. Det som är bra är att låtarna man laddar ner inte kommer att vara kopieringsskyddade, ett problem som Itunes länge drogs med. Något de verkar släppa mer och mer nu med sina Itunes plus songs, som är DRM-fria.

Har äntligen tagit mig i kragen och börjat prenumerera på Marit Bergman, ett annat nytt sätt att sälja musik på nätet. 85 kr per år kostar det, då får man en låt i månaden, innan den släpps nån annanstans, plus en massa annat som (chans att gå på?) en specialspelning, webbversioner av låtar som inte släpps på annat sätt etc. Eftersom jag precis kommit igång kan jag bara konstatera att det var enkelt att registrera sig och betala, och enkelt att ladda ner låtarna. Men det är själva idén jag gillar mest, så några mindre användningsproblem kan jag nog stå ut med om de skulle dyka upp. Det är värt de där slantarna bara för att testa hur det funkar. Smart betalningsmodell också, lagom summa och på något sätt blir det mentalt enklare att betala 85 kr en gång per år än att betala 5-15 kr per låt varje gång det kommer en ny.

I första numret av Filter kan man förresten läsa en intervju med Marit där hon apropå frågeställningen om album kontra enskilda låtar menar på att det har varit skönt för henne att helt och hållet kunna koncentrera sig på låtarna istället för lägga ner en massa energi på albumet som en helhet.

F ö har tydligen The who hunnit före Marit med en liknande idé