Det passade i alla fall ett par av mina vänner på att göra när de åkte på semester. “Stängt för semester”-meddelandena har ju duggat tätt på twitter och facebook i sommar. Man tar en liten paus, men för säkerhets skull vill man meddela det till alla. Ifall de undrar. Om man inte tillhör den andra änden av skalan som läst om hur sociala medier är inbrottstjuvarnas bästa infokälla (bättre än en välfylld brevlåda antagligen, eftersom ingen får någon post längre) och därför inte vågar skriva något som antyder att man är bortrest utan får nöja sig med så allmänt hållna meddelanden att de blir helt menlösa. I båda fallen blir resultatet det samma, en märklig tomhet i början. Man går där och formulerar sina statusmeddelanden i huvudet. “Pata negra y jerez” om man råkar befinna sig i Spanien. “Inga extranummer från depeche, men det finns i alla fall langos” om man är på Arvikafestivalen. Men. Man har ingenstans att göra av dem. Det känns lite jobbigt. Om ingen vet om vad man gör, räknas det då? Men efter ett par dagar kanske det känns lite befriande på något sätt och man kan mer helhjärtat ägna sig åt vad man nu pysslar med, utan att parallellt beskriva det för sin (tänkta) facebook-publik. (Och i värsta fall har man ju ändå semesterbilderna som bevisar vad man har gjort. De kan man ju lägga upp när man kommer hem).

Själv hade jag givetvis också en facebookfri vecka. Delvis av tvång, det är ju inte överallt det finns 3G, eller ens 2G för den delen. (Fast jag glömde av att det var stopp för twitter och facebook en kort stund redan på måndagen när jag var in till Sundsvall en sväng).  Det gick förvånansvärt bra ändå tycker jag, även om jag med jämna mellanrum satt där i skogen och muttrade statusmeddelanden för mig själv. “Blåbär och fjällfil på altanen”. “Loppisfyndat på blå porten igen”. “Grillar nyfiskade abborrar”. (Se där, nu lyckades jag prångla ut den informationen i alla fall). Upplevde ändå en viss lättnad när mottagningen kickade igång igen i höjd med E4:an i Timråtrakten. Fast sen, när jag äntligen fick sätta mig vid en dator igen kändes det mest som en antiklimax. För vad ska man kolla på datorn när man redan har järnkoll på facebook och twitter från mobilen? Mailen kanske man tänker. Men när inboxen mest är fylld av mail som handlar om att det hänt nåt på facebook, twitter, linkedin, plaxo etc uppblandat med ett och annat nyhetsbrev ger det inte så mycket. Ska nog göra som en kollega, genomföra en inbox detox också.  Men nu, hem och lägga upp lite semesterbilder.

Sitter på tåget mellan Stockholm och Malmö, har köpt kod i bistron för att kunna koppla upp mig på tågresan. Som vanligt strular det, har ännu aldrig lyckats få det att funka helt friktionsfritt. Är det inte proxyn så är det krypteringen eller så har man råkat välja en fast ip-adress. Ofta är det ju trots allt inställningarna på den egna datorn som krånglar, inget som SJ kan göra så mycket åt och supportpersonalen är alltid mycket hjälpsamma och nästan överdrivet pedagogiska. Men varför varför varför anger man inte adressen till inloggningssidan på den där lilla lappen med koden man får, utan en annan adress? Obegripligt.

Jag gillar verkligen IKEA:s verktyg för att planera garderober. Walk-in-closet känns rätt gjort vid det här laget, men en garderobsvägg är ju både praktiskt och kul på en gång. Nånstans vill man ju gärna utnyttja utrymmet för den där garderobsväggen så effektivt som den bara går och täcka in för alla framtida eventualiteter också helst. Tur då att man kan laborera med olika lådor, korgar och andra fiffiga lösningar i det där verktyget. (Och få lite tips på vägen om man bara orka ta sig igenom lite långa flashintron och putslustiga kringhistorier). Men. Vad händer sen? När man äntligen är färdigplanerad och vill göra något mer konkret av det hela. Då kan man skriva ut sin inköpslista men där tar det stopp. Visst är det skönt att slippa skapa en användare och behöva logga in och hålla på, men samtidigt vore det ju skönt att kunna komma åt sina garderober från flera olika datorer. Och varför kan det inte vara lite mer som på google maps? Jag vill ju kunna maila både garderoben och inköpslistan, jag vill kunna dela den (med maken framför allt, tror inte att det är nån större vits med garderobscommunities direkt), och tänk om man kunde komma åt den på plats på varuhuset med eller utan någon i butikspersonalen. Eller om jag inte vill klämma på hyllorna först, göra ett köp direkt från inköpslistan. Och helst beställa hemkörning av det också. Eftersom jag inte har någon skrivare hemma fick jag lösa det genom att göra en skärmdump och maila mig själv så att jag kan skriva ut den på annat håll. Inte helt optimal avslutning, en del kvar att göra för IKEA där.

Bakom Marit Bergmans webbplats ligger Malmö-företaget Mubito som gör lösningar både för artister och skivbolag. Förutom Marit Bergman har även t ex Charlotte Perrelli, Amanda Jenssen och Bo Kaspers orkester m fl en Mubitolösning, men de flesta andra verkar använda en mer traditionell modell för försäljning/betalning där man kan ladda ner hela albumet eller delar av det och betala för nedladdningen.

Spotify ska däremot erbjuda strömmad musik helt gratis, för de användare som tycker det är ok att kolla på reklam. Förutsatt att de får till bra avtal med skivbolagen. Trots att tjänsten endast betatestas i mycket liten omfattning har man lyckats få mycket uppmärksamhet, på Facebook finns det t ex runt 460 Spotifyfans idag. Andra tjänster där man redan kan lyssna gratis på strömmad musik är t ex Jango. Men nöjer sig folk med att lyssna, eller vill man ändå äga låtarna? Nog handlar musikintresse till viss om att samla på sig saker?

Myspace har också slagit sig på försäljning av musik, i ett samarbete med Universal Music, Sony BMG och Warner Music Group. Tanken är att man både ska kunna lyssna på strömmad musik och betala för att ladda ner låtar. Det som är bra är att låtarna man laddar ner inte kommer att vara kopieringsskyddade, ett problem som Itunes länge drogs med. Något de verkar släppa mer och mer nu med sina Itunes plus songs, som är DRM-fria.

Har äntligen tagit mig i kragen och börjat prenumerera på Marit Bergman, ett annat nytt sätt att sälja musik på nätet. 85 kr per år kostar det, då får man en låt i månaden, innan den släpps nån annanstans, plus en massa annat som (chans att gå på?) en specialspelning, webbversioner av låtar som inte släpps på annat sätt etc. Eftersom jag precis kommit igång kan jag bara konstatera att det var enkelt att registrera sig och betala, och enkelt att ladda ner låtarna. Men det är själva idén jag gillar mest, så några mindre användningsproblem kan jag nog stå ut med om de skulle dyka upp. Det är värt de där slantarna bara för att testa hur det funkar. Smart betalningsmodell också, lagom summa och på något sätt blir det mentalt enklare att betala 85 kr en gång per år än att betala 5-15 kr per låt varje gång det kommer en ny.

I första numret av Filter kan man förresten läsa en intervju med Marit där hon apropå frågeställningen om album kontra enskilda låtar menar på att det har varit skönt för henne att helt och hållet kunna koncentrera sig på låtarna istället för lägga ner en massa energi på albumet som en helhet.

F ö har tydligen The who hunnit före Marit med en liknande idé

Nine inch nails (som har hållit på hur länge som helst), har hittat nya former för att sälja sin nya skiva, Ghost, som känns rätt sympatiska. De släpper den under creative commons-licens och säljer den direkt på sin webbplats, utan mellanhänder och erbjuder ett helt gäng olika alternativ, från att få halva albumet gratis, digitalt, till att köpa en specialutgåva på LP för 300 dollar. Kolla på webbplatsen för att se fler alternativ.

2007 körde de också en riktigt bra ARG-kampanj (alternate reality game) för skivan Year zero. Kampanjen hade formen av en ”skattjakt” och spel där man stötte på ledtrådar på t-shirtar, mp3-filer på upphittade usb-minnen på NINs spelningar, webbplatser etc. 42 entertainment har tagit fram konceptet.

Bokbranschen har länge haft sina pocketböcker, filmbranschen bet i det sura äpplet och sänkte priserna på köp-dvd relativt snabbt, men vad hände egentligen med musikbranschen? Har länge undrat över hur man har kunnat komma så efter, och blivit så tagna på sängen av nedladdningar (enligt en undersökning Stim presenterat laddades det ner nästan en miljard låtar i Sverige ifjol) och att folk slutar köpa skivor. Även när man kan köpa mp3-filer på nätet känns det som att det inte blir helt rätt, styckpriset blir ofta för högt tycker iaf jag, musiken är kopieringsskyddad o s v. Fortfarande cirklar väldigt mycket kring album också, men hur viktiga blir albumen när man kan ladda ner/köpa låtarna en och en?

Nu börjar det dyka upp alternativa sätt att marknadsföra och sälja musik på, och ofta är det inte de stora skivbolagen som står bakom utan artisterna själva, eller nya nättjänster. Ibland är det t o m gratis. Tänkte kika närmare på några av de nya aktörerna i några inlägg om hur musikbranschen hittar nya vägar på nätet.